Oavsett vilken väg du än väljer att ta i livet kommer du alltid stöta på med- och motgångar. Livet är som en bergodalbana, det går upp och ner. Dessa upp- och nedgångar gör dig frustrerad och omotiverad för att du inte kan kontrollera allt som händer här i livet och vi männsikor är i stort behov av att ha den här kontrollen, lite som en stabilitet för att klara av vardagen. När du väl känner så här så måste du låta alla känslor få ta plats och få chans att visa sig, både bra som dåliga känslor. Se inte tillbaka på gårdagen och tänk "Varför gjorde jag inte på ett annorlunda sätt". Det som har skett har skett, det som har sagts har sagts och du kan ångra dig upp till 1 miljon gånger, situationen är fortfarande densamma. Det gäller att försöka se det positiva i de negativa, men alla kan inte vara överpositiva som lilla jag, men tro mig det hjälper en hel del. 

Som de flesta brukar säga, det är inte lätt när det är svårt men är det verkligen meningen att livet ska vara lätt? Jag har tagit mitt tänkande till ett helt annan dimension och kommit fram till att livet skulle vara ovärdigt om allt omkring oss var lätt. Kan ni förstå hur tråkigt det skulle vara att inte ha några ambitioner, ingen kämparglöd eller ha stolthet att kunna säga "Jag klarade mig, jag var på så nära att ge upp men jag klarade mig". 

 

Jag har kommit så pass långt i mitt tänkande att jag vet att dessa motgångar formar den enskilda individen, det vill säga dig, INGEN är som du, ingen känner det du gör och ingen har eller kommer någonsin kunna gå i dina skor, varför? Jo för människor må till viss del se likadana ut, på utsidan men alla hanterar sina känslor på olika sätt och en stiuation som påverkar mig enormt mycket kanske inte alls påverkar en annan människa även om situationen var densamma. 

 

Oavsett vilken motgång du än besitter, det kan vara träning, livet, vänner som sviker eller en relation som inte alls är rättvis så måste man ibland stanna upp och tänka, varför gör jag det här? Varför är jag kvar? Men du måste framför allt fråga dig själv hur det påverkar dig som person och om det är värt att låta det påverka dig på det sätt som det gör. När du väl bestämt dig för vad du ska göra med din motgång så kommer det inte bli en såkallad dans på rosor, men jag lovar att i slutändan kommer det vara så värt det.

 

Det största problemet med oss människor är att vi låtsas att vi inte har problem, alla har problem, till och med kungen. Så varför pratar vi oftast inte med någon man litar på? Det är inte fel att be om hjälp när man mår som man gör. Sen är det inte alla heller som har någon att prata med, någon som är ensam och inte har några vänner och är man en bra "personkännare" så kan man se hur en människa mår. Så varför inte säga hej till den ensamma killen eller tjejen i skolan och fråga hur de mår? Det kanske mår alldeles utmärkt, eller valt att vara själva men jag vet att något så litet som ett "hej" kan betyda hela världen för någon annan. 

 

 Don't cry to give up, cry to keep going. Don't cry to quit, you are already in pain, get a reward from it. Don't go to sleep until you succeed.